Yhtä totta

Maalaan kotitaivastani, toimin ilmapuntarina. Lähitienoon maamerkkien:
tiettyjen rakennusten ja tuttujen puiden avulla syntyy jonkinlainen reviiri,
merkityskenttä, jonka avulla suunnistan.

Mutta avaruus ei pysy pilttuussa - ja vielä vähemmän kankaalla, edes
tuulenpitävällä. Jotakin haaviin kuitenkin jää: Maalaamalla näen, mitä näen
ja koen, mitä koen.

Lika sant

Jag målar min hemhimmel, jag agerar barometer. Närbelägna landmärken: med
hjälp av vissa byggnader och välbekanta träd bildas någotslags revir, ett
betydelsefält med vars hjälp jag orienterar.

Men rymden hålls inte i en spilta - än mindre på en duk, ens på en vindtät.
Något fastnar ändå i håven. Genom att måla ser jag vad jag ser och känner
vad jag känner.

As real

I paint the sky I know, acting as a barometer. Using landmarks of the neighbourhood,  certain buildings and familiar trees, I create myself a territory of sorts: A domain of meanings, which I use to navigate. One cannot confine space, even on windproof canvas. Even so, the effort is not entirely fruitless. By painting, I see what I can see and experience what I can experience.